Läs gärna dennas tjejs blogg. se länk nedan


Förra sommaren var den värsta i mitt liv, jag mådde så dåligt, det var inget jag visade för andra, jag dolde mina innersta känslor under dagarna. Det var på kvällarna när jag var själv som ångesten kom, ångest över att aldrig veta hur allt kommer att sluta.

Jag pratar naturligtvis om mammas alkoholberoende.

Rädslan var stor, den blev bara större och större för varje dag, skulle hennes drickande aldrig ta slut…

Den enda som kan göra någonting åt drickandet är personen själv, det är inte vi anhörigas ansvar, hur mycket vi än försöker hjälpa så går det inte om inte personen som dricker vill själv.
Alla styr över sina egna liv!

I slutet av förra sommaren hände det äntligen något, efter mycket om och men åkte mamma till ett behandlingshem här i Sverige för att försöka göra något åt problemet. Jag blev extremt glad då och fick äntligen hopp om att mamma skulle sluta dricka.
Hon var där i fyra veckor.

De fyra veckorna gick fort, samtidigt som det var väldigt jobbigt att inte träffa sin mamma så ofta (ibland var vi och hälsade på) så var det rätt skönt att bara jag, pappa, brorsan och hunden var hemma. Så lugnt hade jag aldrig haft det på många år. Min oro släppte också.

Mamma kom tillslut hem, jag hade höga förväntningar på att hon inte skulle dricka en droppe för det var ju målet med behandlingen!

Men….. det dröjde inte länge, en/ två veckor senare hittade jag alkohol gömt på balkongen. Där sprack hela min tillit på mamma. Hon märke att jag blev enorm ledsen, inte gjorde hon något åt drickandet fastän jag var riktigt ledsen. Riktigt egoistiskt tänkande, det är just det de alkoholisterna är kända för – egoister.
Alkoholen går ju före allt annat. Tragiskt men sant!

För att återgå till berättelsen, det dröjde inte jätte länge förrän soc blev inblandade igen, några veckor senare åkte hon tillbaka till behandlingshemmet och stannade där i över ett halvår, vissa helger kom hon hem på permission, bland annat den helgen jag fyllde år, jag fick fina presenter men det gjorde inte mycket i detta fall, jag var riktigt ledsen, för hon drack nämligen..
Det gjorde hon på alla permissioner så jag hade tappat hoppet fullständigt… Det var inte så mycket att ha höga förhoppningar på heller, för när hon kom hem för gått veckan efter nyår började hon dricka igen – precis efter att vi hade hämtat mamma åkte vi till Systembolaget.
Nu var vi tillbaka på ruta ett. Dagarna var sig lika och min ständiga oro var tillbaka.

Tillbaka till början av detta inlägg, hur skulle allt sluta? Det var frågan de... och den frågan ställde jag mig fram till veckan innan påsk då mamma äntligen ändrade inställning, det var nämligen såååå nära att jag skulle flytta till liknande fosterfamilj för det hade gått för långt, då äntligen bestämde sig mamma för att sluta genom att ta antabus som hon tar än idag.
LYCKA!

Jag är lyckligt lottad, tänk var mycket hjälp vår familj har fått genom allt och nu är mamma äntligen fri från sprit.
Jag tycker oerhört synd om de familjer/barn som inte får någon hjälp för att ingen vet om att det pågår alkoholism i just den famlijen, alkoholism i en familj är en riktig skam, helst vill man inte att någon ska veta, men det är egentligen det bästa för att få stopp på det hela!

Våga be om hjälp!

http://medberoendee.blogg.se/