Ja, jag erkänner. Jag är en av de där lata föräldrarna som drogar sitt barn. För ni vet väl att vi med barn som har ADHD bara ger droger till barnen för att de ska bli fogliga och lugna? Det står i Aftonbladet och Expressen, så det måste vara sant.
Metyldfenidat heter substansen som gör att Mathildas liv fungerar, och därmed mitt. Det är ett ämne som påminner om amfetamin, men med ett par viktiga skillnader. För det första saknar den helt drogeffekt, det som kallas ”kick”. För det andra är den inte det minsta beroendeframkallande i de här doserna. Det är lättare att bli beroende av magnecyl…
Precis samma ämne är det i de fyra vanligaste medicinerna mot ADHD, concerta, ritalin, equasym och medikinet. Det är de här medicinerna som kallas ”amfetaminpreparat” kort och gott i media. Tack för den, liksom. Ungefär lika sant som att säga att en snok är en huggorm.
Den kemiska reaktionen i hjärnan som gör att blodflödet i Mathildas framlob ökar (det där flödet ni vet som är lite för lågt och gör att hon har svårt att fokusera, vara stilla och starta/stoppa, populärt kallat bokstavsdiagnos, egentligen är det bristfällig uppfostran men ADHD låter så mycket bättre!) går så långsamt att den aldrig kan ge någon människa en drogkick nästan oavsett dos. Beroendefunktionerna aktiveras helt enkelt inte i hjärnan när reaktionen går för långsamt.
Om Mathilda tar medicinen i två månader och sen plötsligt glömmer den en dag, då händer inget alls. Hon är inte mer beroende av medicinen än av frukostflingorna.
Men när Mathilda tar medicinen är hon ju lugnare, helt klart. Plötsligt lärde hon sig att läsa. Det är bra att kunna när man går i tvåan och alla andra redan skriver och läser. Hon började räkna själv på lektionerna också, fastnar inte i talen. Efter någon vecka kom hon på att man kunde gå till fröken och be om hjälp, en ganska praktisk sak.
Hemma bråkar hon med sina syskon, men bråken är som en droppe i havet jämfört med vansinnesutbrotten hon hade pre-medicin. Hon sitter faktiskt ner och äter maten, och, hör och häpna, när hon är pigg klär hon på sig själv. Att kalla henne foglig vore ungefär lika befogat som att kalla en vildåsna tam, men man kan inte få allt.
Man ska testa att vara utan medicinen då och då. Det är en sån där fånig regel som psykiatrin som gödslar med droger har kommit på, kanske för att blidka läsarna av Expressen, Aftonbladet eller KMR.
Det kommer att dröja innan vi testar det igen. Vi glömde nämligen medicinen i måndags. Mathildas pappa trodde att jag hade gett den och jag trodde att han hade gjort det. Mathilda själv har omedicinerad ungefär lika mycket koll som en dörrspik.
Det gick rätt bra utan medicin. Ett antal mindre utbrott och en hel del syskonbråk, men ändå, en bra dag, tills klockan blev ungefär ett.
Från klockan ett till halvfyra låste Mathilda in sig på sitt rum, kastade saker, slog sig själv, skrek att hon önskade att hon var död och aldrig skulle leva igen. Och nu menar jag inte att hon gjorde var och en av de där sakerna lite då och då, utan i mer än två timmar skrek hon ”jag vill dö, jag vill dö, jag önskar att jag var död, jag ska döda mig själv, jag vill aldrig komma tillbaka till jorden, jag vill bara vara död, jag tänker döda mig själv…” (utan uppehåll), medan saker flög runt därinne. Jag satt utanför rummet och lyssnade, för att höra att hon fortfarande levde och inte verkade skada sig själv utöver att banka sig i huvudet eller riva på fötterna.
Så ja, jag drogar henne. Varje dag. Det är klart att ett rejält kok stryk skulle ha en bättre effekt, men jag är lat, ni vet. Droger passar mig bättre. Så att hon blir foglig. För det viktigaste är ju att livet är enkelt för mig, om Mathilda vill leva eller dö kan väl kvitta.
